Att vara invandrare

När jag hörde rasisterna börja prata om invandrare undrade jag vilka de pratade om. Nu har rasister fått frågan i flera år. Vad är det att vara svensk? Och de har svarat på vad det innebär att vara svensk. De har därmed också svarat på frågan vad en invandrare är. För i rasisternas värld står svenskar och invandrare som två polariteter i samhället. Svenskar finns inte om det inte finns någon annan som inte är svensk. Nu har journalisterna slutat fråga. För nu vet vi vad de menar. När de pratar om invandrare pratar dom om människor som mig. Jag vill inte fira julafton. Jag vet fan inte hur jag ska följa klädkoderna i det här landet. Jag hatar att prata med människor som inte är som jag för jag vet aldrig hur jag ska vara för att bli accepterad. Jag äter inte fläskkött (Äter inte kokött heller för den delen). Jag lever i utanförskap, har inget jobb och jag vill ta över samhället. Enligt rasisterna är jag alltså invandrare. Det enda som skiljer mig från andra invandrare i rasisternas ögon är mitt utseende.

Jag är inte bara invandrare, jag är kulturmarxist också. Det är skönt att kunna växla mellan att vara invandrare och kuturmarxist. För när rasister protesterar behöver jag inte ta det personligt. Rasisternas politik påverkar mig i allra högsta grad. Men det finns dom som påverkas mer. Kultumarxist är en identitet som jag kan välja att ha. Invandrare är också en identitet som jag kan välja att ha. Men det finns dom som inte kan välja. Dom är invandrare hur mycket dom än protesterar. För det har vi bestämt att dom är. Gemensamt och demokratiskt har vi bestämt att vissa är invandrare oavsett vad dom själva anser. Det gör mig till en privilegierad person, för jag är en del av dom som bestämmer vad invandrare betyder utan att tvingas bära begreppet varje dag i min vardag.

Jag bor i en statsdel som kan liknas vid storstädernas förort. Samma typ av område. Mindre skala. I statsdelen här intill har det brunnit, precis som i Husby. Skolan i mitt område lades ner för några år sedan. Jag flyttade hit för att det finns billiga lägenheter här. Området är jättefint, men lägenheterna är gamla. Många hus har sålts till privata bostadsbolag trots protester från vår sida. Alla hus ska byggas om från grunden. Men jag kommer inte ha råd med de nya hyrorna. Så jag vet inte vad som händer när grävmaskinerna kommer till mitt hus. Mamma har sagt att jag i värsta fall får bo hos henne. Frågan är bara hur jag gör med min femåring då. ”Nej, nu får du sluta på det här dagiset för vi ska flytta till en annan stad och bo hemma hos mormor”. Ibland har jag dagar då jag verkligen vet att det är ett troligt scenario. Då får jag lust att göra betydligt värre saker än att bränna bilar.

Jag behöver egentligen inte oroa mig. Jag vet att min situation är tillfällig. Det är det som skiljer mig från många andra som bor här. När jag har min universitetsutbildning klar då är det bara att ”goood byyye, nu kan ni höja hyrorna bäst fan ni vill cuz im out a hea!”.

Det vill säga, om jag klarar min utbildning. Tänker på vad som kan hända om min sjukdom aldrig går över och jag blir kvar här resten av mitt liv. Då är det kört. När man tänker på det. För då blir man stressad och då blir man yr och då orkar man ingenting. Och är det någonting jag behöver just nu så är det ork. Ork att städa, ork att diska, ork att tvätta, ork att jobba, ork att plugga, ork att skriva, ork att demonstrera, ork att vara den bästa mamman jag bara kan vara. Framför allt måste jag hitta orken att bete mig på ett sätt som gör att folk inte tror att jag är en av dom lata. Att jag är en helt vanlig tjej som inte vaknar svettig om nätterna för att hon har drömt att hon mejar ner politiker med K-pist. Ork att le och inte öppna käften när chefen börjar snacka skit om arbetslösa under jobbintervjun.

Jag behöver ork att ta mig härifrån. Och visst är det väll något konstigt med det. Jag är ju så stolt över mitt område. Jag tycker om att bo här – egentligen. Jag bor i ett område där människor håller upp dörren för mig i affären, när jag kommer med en gnällig unge och händerna fulla av matkassar. Jag bor i ett område där jag får hjälp att bära tunga matkassar från bussen när jag har storhandlat. Jag bor i ett område där man kan tappa plånboken på parkeringen och dagen efter få ett telefonsamtal från en granne man aldrig har träffat, som har googlat ens namn för att kunna berätta att han har min plånbok. Jag bor i ett område där barnen säger hej till mig och ler när jag går förbi. Jag bor i ett område där man kan gå förbi en bakgård, känna grillukt, spontant utbrista ”va gott det luktar” och från en främling få frågan om jag vill slå mig ner och få en bit mat. Jag bor i ett område där kassören i den lokala affären ger muntliga krediter för att jag får pengar imorgon men behöver mjölken idag.

Jag bor i ett område fullt av invandrare. Människor som vet att de har ett ansvar att inte förstöra för gruppen. Att representera alla invandrare på ett bra sätt, så att ingen ska kunna tvinga dem att flytta från sitt hemland. Jag lever i ett område där människor är medvetna om att vi lever i en demokrati. Och om tillräckligt många vill bli av med en grupp, så går det att lösa på demokratisk väg. Jag bor i ett område fullt av människor som är trötta på hur samhället ser ut och vill göra någonting åt det. Men hur länge orkar man vara en god representant för sin grupp, när hatet mot den egna gruppen växer i samhället? Jag tror det är därför jag vill flytta härifrån. För att slippa se. Slippa ta ställning för eller emot. Kunna betrakta segregationen på håll – från rätt håll. Vara segregerad på rätt sida.

”Mitt bostadsområde är jättefint. Där bor mest barnfamiljer och studenter” brukar jag säga när folk frågar mig hur det är att bo…. där. Vissa svarar att, ”ja det kan jag tänka mig. Det är ju så bra för barn där” och vi tittar på varandra i tyst överenskommelse om att vi ska fan se människor för vad dom är och inte för vad rasisterna säger att dom är. Men de flesta blir förvånade. De svarar glatt överraskade ”jaha? Jag trodde det var mest… trodde att det var ett stökigt område”. Och jag vill skrika. Du trodde det var mest vad?(Som om inte invandrare kan ha familj. När jag var liten betydde invandrare någon som hade många barn. Idag verkar det som om barnfamilj och invandrare inte riktigt går ihop. Kanske för att barnfamilj är en viss sorts familj och invandrarfamilj är en annan sort) Och varför trodde du att det var stökigt?! För bilden av mitt område är också en del av bilden av mig. Ingen ska komma hit och snacka skit om mitt område.

Jag vill ge killarna i Husby en röst. Men jag vet inte hur jag ska göra. För jag vet inte hur dom ser på världen. Jag vet inte hur det är att vara en ung man på väg in i vuxenvärlden utan hopp om att någonsin bli lika mycket värd som andra. Men jag är kvinna och jag vet hur det är att ständigt bli förminskad för någonting man inte har makt över. Att ständigt känna att, det vore bättre om en man sa dom här sakerna för honom hade man tagit på allvar. Nu är det jag som är privilegierad. Nu är det jag som har en stark röst. Men jag vet inte vad jag ska säga. Det är symtomatiskt för ett segregerat samhälle. De starka vet inte vad de ska göra för de svaga. För de starka vet inte vad de svaga behöver. För de starka och de svaga lever i skilda världar. Till och med när man bor grannar med varandra.

Jag har inte särskilt bra kontakt med mina grannar. Ibland hör jag en kvinna skrika från en annan lägenhet. Det verkar som om hon blir slagen av sin man. Har ringt polisen mitt i natten, men dom hittar inget. Kan inte lokalisera vart ljudet kommer från och jag har ingen jävla aning om vart det kan tänkas bo en kvinna och en man ovanför mig. Poliserna var jäktade när de kom. För de tog mig på allvar när jag ringde. De var framme på mindre än sju minuter och sökte i trappuppgången. Men skriken hade tystnat så de kunde inte göra någonting. Innan de gick sa de till mig att inte tveka att ringa igen. Försäkrade mig om att de fortfarande kunde hjälpa om det hände igen. Jag och polisen tittade på varandra ett par sekunder och kände oss maktlösa. Och det såg ut som polisen ville skrika att ”snälla sluta inte att höra av dig när någon behöver hjälp! Det är så sällan grannar ringer. Det är så sällan vi får chansen att faktiskt rädda någon – hålla någon säker!” Poliser gör allt dom kan. Men det är svårt för polisen att prestera bättre än sina förutsättningar. Lite som killarna i Husby. Ibland tänker jag på den där kvinnan. Funderar på om det finns någonting mer jag kan göra än att lyssna. Och vara beredd att ringa polisen om jag skulle höra något.

Jag har skitdålig kontakt med mina grannar. Men min dotter älskar våra grannbarn. Dom leker ihop, nästan som om dom tillhörde samma kultur. Jag pratar nästan aldrig med kvinnorna på gården. Men min dotter gör det. Hon ser inte att vi är annorlunda. Hon ser inget konstigt i att mamman under oss har sjal på huvudet. Eller att tanten över oss har krulligt hår. Hon ser heller inget konstigt i att det finns människor som inte kan svenska. Hon älskar att kommunicera. Allt hon gör går ut på att söka kontakt med andra människor. Och jag har aldrig stoppat henne. Jag tror att det är viktigt att lära sina barn att andra människor inte är farliga.

En gång stod min dotter naken på balkongen och såg en annan invandrare nere på gården. Hon skrek så högt hon kunde ”HEJ! VAD HETER DU?” Han skrek tillbaka vad han hette. Men min dotter hörde inte vad han sa så hon skrek ”VA?” och han upprepade vad han hette men min dotter hörde inte den gången heller. För det var ett namn hon aldrig hade hört förut. Så hon skrek ”Hej på dej!” Och han skrek ”hej på dej!” sen gick han skrattande in till sig.

Ibland när min dotter pratar med folk blir dom inte glada. Och det måste man inte bli. För det kan vara jävligt drygt med barn som vill få ens uppmärksamhet när man vill vara ifred. Ibland händer det att vi stöter på gubbar och tanter som inte svarar på min dotters envetna ”hej vad heter du?”. Då brukar hon titta på mig och säga ”hon kanske inte pratar svenska”. Och jag ler för mig själv, för jag vet att den där tanten visst pratar svenska. För jag kan se att hon är svensk. Men det ser inte min dotter. För hon har inte lärt sig att se skillnaden på en svensk och en invandrare.

Jag tycker att det är svårt att prata med folk som inte förstår vad jag säger. Det är därför jag tycker det är så svårt att prata med rasister. Det är också därför jag tycker att det är svårt att prata med människor som inte har lärt sig svenska än. Min dotter tycker att det är lätt. Hon pratar och pratar och pratar och kvinnan på vår gård, som inte kan språket än ler och skrattar och säger till mig ”Fin flicka! Fin flicka!” och jag säger tack och skrattar för jag blir glad när hon säger så. Och sen är vi tysta en stund och tittar på våra barn. Vi kan inte prata om våra barn för vi pratar inte samma språk. Men vi tittar ihop och vi ler. Jag undrar om hon tänker samma sak som jag. Jag undrar om hon undrar vad jag tänker.

Våra barn pratar inte heller samma språk. Så dom börjar prata kroppspråk istället och lär varandra nya ord. För min dotter är det en självklar sak att göra. För hon lever i en värld där det är självklart att inte alla kan allt, men att man kan lära sig. Hon lever i en värld där det är självklart att inte alla kan prata svenska. Hon har träffat barn som pratar teckenspråk och ryska och arabiska och finska. Hon är omgiven av småbarn på dagis som inte lärt sig prata än. Dom komunicerar ändå. Dom pratar kroppspråk och lär varandra nya ord. Det är så man får ett språk. Genom att prata med andra.

Två år senare är min dotters kompis fem år. När hon kommer hem från dagis möts vi på gården och pratar en stund. Hon berättar vilka massa roliga saker hon har gjort på dagis idag. När hon ser min kaffekopp berättar hon för mig vad kaffe heter på hennes mammas språk. Hennes mamma kommer ut, ler och säger hej och jag svarar med ett leende. Sen står vi där tysta och tittar på våra barn som leker. Våra barn pratar samma språk. Det gör inte vi.

I min dotters ögon är alla invandrare. I min dotters ögon är ingen invandrare. Hon lever på en plats där olika människor pratar olika språk. Jag hoppas hon har kvar den inställningen när jag är klar med min utbildning och vi flyttar härifrån. Jag hoppas hon har kvar den inställningen när andra berättar för henne att invandrare är människor som inte kan prata svenska. När dom säger att invandrare är människor som inte är som oss.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s